Blogginlägg D – Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?


Man kan tycka vad man vill om Billy Butt, men han har onekligen en poäng när han i tidningen Sourze skriver om hur svensk media hanterade fallet med Calle Johansson som greps i Grekland sommaren 2001 misstänkt för att ha knivskurit en grekisk man. http://www.sourze.se/Calle_Jonsson_svensk_medias_blonde_gullegris_10450565.asp
Billy Butt skriver bland annat: ”Målet har i sig varit ganska unikt då det har speglat en hel del kontroversiella saker om hur svensk massmedia, och nu menar jag inte bara kvällsblaskorna utan även de s.k. seriösa medierna, tycks ha utmålat grekerna som stora bovar emedan de karaktäriserat Calle Jonsson som något slags offer för dem! Nyligen gick jag igenom mediearkivet och granskade många av artiklarna om Calle Jonsson. Det råder ingen tvekan om att medierna fattat sympati för honom, och detta syns och speglas tydligt i nästan varenda inslag - inte direkt ordagrant utan mer i artiklarnas undertoner, i rubrikerna och ingresserna märks det att skribenterna tycker att det är förfärligt att denne unge skandinav råkat ut för detta. Objektivitet saknas totalt!”

Det finns över 200 svenska medborgare som sitter fängslade i utlandet, men bara ett fåtal får stor uppmärksamhet av svenska media. Calle Jonsson, Annika Östberg och Mehdi Ghezali är några exempel och alla dessa är nu fria. Som ett resultat av kampanjjournalistik???

När kunde man senast läsa om den 48-åring som sedan 2005 sitter fängslad på livstid i Kina för penningförfalskning? Eller att en 42-årig kvinna sitter fängslad på livstid i Filippinerna för narkotikainnehav? Man kan bara ställa sig frågan vad som skulle hända om media fick för sig att börja skriva om något av dessa fallen?

Media har stor makt och jag tror att det finns alltför många läsare som okritiskt tror att bara för att någonting står i tidningen så är det sant. Detta gör att journalister har ett stort ansvar att framställa fakta på ett objektivt sätt så att läsarna själva kan bilda sig en uppfattning om vad de tycker i olika frågor. När tidningar bedriver kampanjjournalistik ger de läsarna en förutfattad mening, vilket enligt min mening inte ligger i linje med det klassiska journalistiska arbetssättet, att granska kritiskt och oberoende.

I vissa fall kan det vara befogat med kampanjjournalistik och det är i de fallen där det finns ett allmänt prejudicerande intresse. Som i fallet med Arne och Gunnel från Eskilstuna som inte skulle få bo ihop på äldreboendet eftersom 94-årige Arne var för frisk för att få bo med sin dementa hustru. Även om tidningarnas fokus legat på just detta par har den generella frågan om äldres rätt att bo tillsammans lyfts upp på bordet. Förhoppningsvis blir resultatet av kampanjen för Arne och Gunnel att äldre i hela Sverige som vill fortsätta att bo tillsammans när någon av dem inte klarar av att bo hemma också kommer att få kunna göra det i framtiden. Eftersom Sveriges befolkning blir äldre och äldre kommer liknande situation att bli vanligare i framtiden och då är det viktigt att det finns boendeformer som passar.

Min slutsats är att kampanjjournalistik bara ska bedrivas i undantagsfall när det finns ett allmänintresse av att frågan tas upp. Det vore också önskvärt att tidningen gör en uppföljning en tid efter kampanjen för att se om den fått önskad effekt.