Blogginlägg C – När blir journalistik fiktion?

Günter Wallraff - Mannen som gett den grävande journalistiken ett eget namn

Under de senaste 40 år har den nu 68-årige författaren Günter Wallraff i perioder ägnat sig åt att undersöka olika missförhållanden inom det (väst)tyska näringslivet. Hans metod att uppträda under falsk identitet för att på så sätt få material till reportage eller böcker är numer en vedertagen journalistisk arbetsmetod som på svenska kallas för att wallraffa.

Första gången jag kom i kontakt med Günter Wallraffs böcker var under mina studier i tyska vid Linköpings Univeritet. Boken jag läste hette ”Der Aufmacher - Der Mann, der bei Bild Hans Esser war”. Fritt översatt ” Toppnyheten – mannen som var Hans Esser på Bild-tidningen”. På svenska fick boken den intetsägande titeln ”Reporter hos Springer”, vilket jag tycker var en mycket dålig översättning och som inte visar vad boken handlar om . I "Reporter hos Springer" väljer Wallraff att förklä sig till reportern Hans Esser för att arbeta på den stora tyska tidningen Bild-Zeitung för att avslöja hur människor blir till offer när deras tankar och känslor utnyttjas av tidningen. Wallraff blev stämd av tidningen, men vann i rätten. Detta är en bok som jag tycker skulle passa i litteraturlistan till denna blogg eftersom den både visar på Wallraffs arbetssätt och handlar om hur journalistiken kan missutnyttjas.

Genom arbetet med boken ”Längst därnere”, som gavs ut 1985, riskerade Günter Wallraff sitt liv. Två år som den turkiske gästarbetaren Ali Levent gav honom så svåra hälsoproblem att han fick göra ett långt uppehåll med sitt skrivande.

I förordet till ”Längst därnere” säger Günter Wallraff ”Man måste maskera sig för att kunna demaskera samhället, man måste vilseleda och föreställa sig för att få reda på sanningen.” Och detta är just vad Wallraff gör. Med hjälp av ett par mörkfärgade kontaktlinser och svart löshår förvandlar han sig till den knappt 30-årige Ali från Turkiet. I boken får läsaren bland annat följa när Ali försöker konvertera till katolicismen, Alis arbete som försöksperson för läkemedel, som stålverksarbetare och som kärnkraftsverksarbetare. Alis egen berättelse blandas med beskrivningar av Alis kollegors och kamraters upplevelser.

Det är omöjligt att föreställa sig under vilka förhållanden som de utländska gästarbetarna tvinga arbeta och leva. De behandlas som slavar och får dagligen riskera livet för att möjligtvis få betalt. Boken ger en rad exempel på hur de ansvariga hela tiden undanhåller betalning för att få personer att stanna kvar på sitt jobb i förhoppning om att så småningom få sina pengar. Några pengar får de aldrig. De får också stå ut med en otäck rasism där skällsord som turksvin och skitturk är vardagsmat.

Wallraffs sätt att samla fakta till sina böcker är avancerat. Han går längre än de flesta ”New Journalism” journalister. I stället för att bara genomföra intervjuer och observera gör han sig själv till en del av den verklighet som han vill skildra. Wallraffs sätt att arbeta ger trovärdighet till hans böcker eftersom han själv upplevt det han skriver om. Läsaren kan lätt sätta sig in i situationerna eftersom han skriver mycket målande och detaljerat. Språket är rakt och enkelt. För mig är Wallraffs böcker ren journalistik; reportage i bokform. Jag har sökt på tyska sidor för att se om Wallraff utsatts för någon kritik när det gäller trovärdigheten i det han skriver, men jag har inte kunna hitta någon. Den kritik som finns gäller de politiska vinklingar han väljer. Det finns även kritik från de verksamheter han undersökt och som inte tycker om att ha blivit undersökta, men inga synpunkter på sanningshalten i hans texter.

På tal om sanningshalt är det lätt att komma in på debatten kring Liza Marklunds böcker om Mia. Jag har varken läst Liza Marklunds böcker eller Monica Antonssons bok, men efter att nu ha läst ett antal bloggar och nyhetsartiklar har jag försökt bilda mig en uppfattning om vad debatten gäller. Min ståndpunkt är att om man säger att en berättelse är sann, vilket uppenbarligen både Liza Marklund och Mia gjorde i den första upplagan av Gömda, så måste all fakta vara sann. Om man, som Liza Marklund bevisligen gjort, ändrar på delar av historien så måste detta tydligt framkomma.

Om alltför många börjar tänja på sanningsbegreppet finns risken att läsarna får svårt att skilja journalistik från fiktion.