Blogginlägg E – Elements of Journalism

Vad är god journalistik i traditionella medier och sociala medier? Hur väl efterlevs de nio punkter som Rosenstiel och Kovach skriver om i sin bok?

Journalism's first obligation is to the truth.
Its first loyalty is to citizens.
Its essence is a discipline of verification.
Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
It must serve as an independent monitor of power.
It must provide a forum for public criticism and compromise.
It must strive to make the significant interesting and relevant.
It must keep the news comprehensive and proportional.
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

Jag har svårt att uttala mig om sociala medier eftersom jag är ”gammal och mossig”. Jag har aldrig läst någon blogg annat än de bloggar vi är ”tvingade” att läsa i kursen och den blogg som mina barns förskola har. Jag har aldrig twittrat. Jag skaffade ett Facebookkonto nu i veckan bara därför att en förening som jag är ordförande för har skapat en Facebookgrupp och jag behöver se vad som skrivs där. Jag har alltså minimal personlig erfarenhet av sociala medier.

Däremot är jag medveten om att de sociala medierna en stor källa till information för många och att detta ställer nya krav på dagens journalister. Som Rosenstiel och Kovach skriver: ”The new journalist is no longer deciding what the public should know. She is helping audiences make order out of it.” Det är inte längre tidningar, radio och TV som bestämmer vilka nyheter som är värda att publiceras utan så länge som det finns någon med tillgång till internet som tycker att en sak är värd att skriva om så kan hela världen ta del av informationen. Det är en utmaning för de traditionella medierna att fortsätta att bedriva god journalistik och utnyttja de sociala medierna på ett bra sätt.

En av de riskerna med de sociala medierna är att vem som helst kan skriva vad som helst. Det finns ingen kontroll att det som skrivs är sant. Detta är något som Hovet just nu drabbats av. På www.dagensmedia.se kan man läsa att någon skapat ett Twitterkonto i Hovets namn där sanna uppgifter blandar med osanna. Många av de som följer mikrobloggen är enligt notisen journalister.

http://www.dagensmedia.se/nyheter/dig/article429761.ece

Detta är antagligen bara ett exempel på hur någon medvetet manipulerar läsarna till att tro att en text är sann.

Med anledning av det uppmärksammade trippelmordet i Härnösand nyligen finns en mycket intressant diskussion i Medierna i P1. Rubriken är: Framflyttade gränser för namnpublicering. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programID=2795&sida=2 Programmet diskuterar bland annat hur sociala mediers publicering av uppgifter påverkar de traditionella medierna. Citat från programmet: ”Den gamla offentligheten – de traditionella medierna är en krympande del av den totala offentligheten och det är där man begränsas av branschens etiska regler, medan den offentlighet som växer – de sociala medierna – saknar etiska regelverk.”

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin säger att:” Över tid så menar jag att den här nya offentligheten kommer att påverka var de etiska reglerna för namn- och bildpublicering dras.”

Min slutsats är att det finns en fara med de sociala medierna eftersom de saknar ett etiskt regelverk för god journalistik. På de sociala medierna är det lätt att publicera tyckande och spekulationer som av andra uppfattas som sanningar. Det är också enkelt att medvetet sprida falsk information. De sociala medier ställer högre krav på läsaren än de traditionella medierna eftersom läsaren alltid kritiskt bör granska texten för att avgöra om den är sann eller inte.

Blogginlägg D – Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?


Man kan tycka vad man vill om Billy Butt, men han har onekligen en poäng när han i tidningen Sourze skriver om hur svensk media hanterade fallet med Calle Johansson som greps i Grekland sommaren 2001 misstänkt för att ha knivskurit en grekisk man. http://www.sourze.se/Calle_Jonsson_svensk_medias_blonde_gullegris_10450565.asp
Billy Butt skriver bland annat: ”Målet har i sig varit ganska unikt då det har speglat en hel del kontroversiella saker om hur svensk massmedia, och nu menar jag inte bara kvällsblaskorna utan även de s.k. seriösa medierna, tycks ha utmålat grekerna som stora bovar emedan de karaktäriserat Calle Jonsson som något slags offer för dem! Nyligen gick jag igenom mediearkivet och granskade många av artiklarna om Calle Jonsson. Det råder ingen tvekan om att medierna fattat sympati för honom, och detta syns och speglas tydligt i nästan varenda inslag - inte direkt ordagrant utan mer i artiklarnas undertoner, i rubrikerna och ingresserna märks det att skribenterna tycker att det är förfärligt att denne unge skandinav råkat ut för detta. Objektivitet saknas totalt!”

Det finns över 200 svenska medborgare som sitter fängslade i utlandet, men bara ett fåtal får stor uppmärksamhet av svenska media. Calle Jonsson, Annika Östberg och Mehdi Ghezali är några exempel och alla dessa är nu fria. Som ett resultat av kampanjjournalistik???

När kunde man senast läsa om den 48-åring som sedan 2005 sitter fängslad på livstid i Kina för penningförfalskning? Eller att en 42-årig kvinna sitter fängslad på livstid i Filippinerna för narkotikainnehav? Man kan bara ställa sig frågan vad som skulle hända om media fick för sig att börja skriva om något av dessa fallen?

Media har stor makt och jag tror att det finns alltför många läsare som okritiskt tror att bara för att någonting står i tidningen så är det sant. Detta gör att journalister har ett stort ansvar att framställa fakta på ett objektivt sätt så att läsarna själva kan bilda sig en uppfattning om vad de tycker i olika frågor. När tidningar bedriver kampanjjournalistik ger de läsarna en förutfattad mening, vilket enligt min mening inte ligger i linje med det klassiska journalistiska arbetssättet, att granska kritiskt och oberoende.

I vissa fall kan det vara befogat med kampanjjournalistik och det är i de fallen där det finns ett allmänt prejudicerande intresse. Som i fallet med Arne och Gunnel från Eskilstuna som inte skulle få bo ihop på äldreboendet eftersom 94-årige Arne var för frisk för att få bo med sin dementa hustru. Även om tidningarnas fokus legat på just detta par har den generella frågan om äldres rätt att bo tillsammans lyfts upp på bordet. Förhoppningsvis blir resultatet av kampanjen för Arne och Gunnel att äldre i hela Sverige som vill fortsätta att bo tillsammans när någon av dem inte klarar av att bo hemma också kommer att få kunna göra det i framtiden. Eftersom Sveriges befolkning blir äldre och äldre kommer liknande situation att bli vanligare i framtiden och då är det viktigt att det finns boendeformer som passar.

Min slutsats är att kampanjjournalistik bara ska bedrivas i undantagsfall när det finns ett allmänintresse av att frågan tas upp. Det vore också önskvärt att tidningen gör en uppföljning en tid efter kampanjen för att se om den fått önskad effekt.

Blogginlägg C – När blir journalistik fiktion?

Günter Wallraff - Mannen som gett den grävande journalistiken ett eget namn

Under de senaste 40 år har den nu 68-årige författaren Günter Wallraff i perioder ägnat sig åt att undersöka olika missförhållanden inom det (väst)tyska näringslivet. Hans metod att uppträda under falsk identitet för att på så sätt få material till reportage eller böcker är numer en vedertagen journalistisk arbetsmetod som på svenska kallas för att wallraffa.

Första gången jag kom i kontakt med Günter Wallraffs böcker var under mina studier i tyska vid Linköpings Univeritet. Boken jag läste hette ”Der Aufmacher - Der Mann, der bei Bild Hans Esser war”. Fritt översatt ” Toppnyheten – mannen som var Hans Esser på Bild-tidningen”. På svenska fick boken den intetsägande titeln ”Reporter hos Springer”, vilket jag tycker var en mycket dålig översättning och som inte visar vad boken handlar om . I "Reporter hos Springer" väljer Wallraff att förklä sig till reportern Hans Esser för att arbeta på den stora tyska tidningen Bild-Zeitung för att avslöja hur människor blir till offer när deras tankar och känslor utnyttjas av tidningen. Wallraff blev stämd av tidningen, men vann i rätten. Detta är en bok som jag tycker skulle passa i litteraturlistan till denna blogg eftersom den både visar på Wallraffs arbetssätt och handlar om hur journalistiken kan missutnyttjas.

Genom arbetet med boken ”Längst därnere”, som gavs ut 1985, riskerade Günter Wallraff sitt liv. Två år som den turkiske gästarbetaren Ali Levent gav honom så svåra hälsoproblem att han fick göra ett långt uppehåll med sitt skrivande.

I förordet till ”Längst därnere” säger Günter Wallraff ”Man måste maskera sig för att kunna demaskera samhället, man måste vilseleda och föreställa sig för att få reda på sanningen.” Och detta är just vad Wallraff gör. Med hjälp av ett par mörkfärgade kontaktlinser och svart löshår förvandlar han sig till den knappt 30-årige Ali från Turkiet. I boken får läsaren bland annat följa när Ali försöker konvertera till katolicismen, Alis arbete som försöksperson för läkemedel, som stålverksarbetare och som kärnkraftsverksarbetare. Alis egen berättelse blandas med beskrivningar av Alis kollegors och kamraters upplevelser.

Det är omöjligt att föreställa sig under vilka förhållanden som de utländska gästarbetarna tvinga arbeta och leva. De behandlas som slavar och får dagligen riskera livet för att möjligtvis få betalt. Boken ger en rad exempel på hur de ansvariga hela tiden undanhåller betalning för att få personer att stanna kvar på sitt jobb i förhoppning om att så småningom få sina pengar. Några pengar får de aldrig. De får också stå ut med en otäck rasism där skällsord som turksvin och skitturk är vardagsmat.

Wallraffs sätt att samla fakta till sina böcker är avancerat. Han går längre än de flesta ”New Journalism” journalister. I stället för att bara genomföra intervjuer och observera gör han sig själv till en del av den verklighet som han vill skildra. Wallraffs sätt att arbeta ger trovärdighet till hans böcker eftersom han själv upplevt det han skriver om. Läsaren kan lätt sätta sig in i situationerna eftersom han skriver mycket målande och detaljerat. Språket är rakt och enkelt. För mig är Wallraffs böcker ren journalistik; reportage i bokform. Jag har sökt på tyska sidor för att se om Wallraff utsatts för någon kritik när det gäller trovärdigheten i det han skriver, men jag har inte kunna hitta någon. Den kritik som finns gäller de politiska vinklingar han väljer. Det finns även kritik från de verksamheter han undersökt och som inte tycker om att ha blivit undersökta, men inga synpunkter på sanningshalten i hans texter.

På tal om sanningshalt är det lätt att komma in på debatten kring Liza Marklunds böcker om Mia. Jag har varken läst Liza Marklunds böcker eller Monica Antonssons bok, men efter att nu ha läst ett antal bloggar och nyhetsartiklar har jag försökt bilda mig en uppfattning om vad debatten gäller. Min ståndpunkt är att om man säger att en berättelse är sann, vilket uppenbarligen både Liza Marklund och Mia gjorde i den första upplagan av Gömda, så måste all fakta vara sann. Om man, som Liza Marklund bevisligen gjort, ändrar på delar av historien så måste detta tydligt framkomma.

Om alltför många börjar tänja på sanningsbegreppet finns risken att läsarna får svårt att skilja journalistik från fiktion.

Etik i medierna - Blogguppgift B

Att namnge eller inte namnge?

Att publicera eller inte publicera?

Dessa frågor måste en journalist ofta ställa sig, speciellt i samband med brott och olyckor. Att frågorna inte har något självklart svar blir uppenbart när man lyssnar på radioprogrammet Medierna från den 31 januari 2009. Inledningen av programmet ägnas åt en diskussion om olika tidningarnas publicering samband med mordet på en homosexuell man i Malmö före jul 2008. Strax efter mordet häktas en 15-åring och en 17-åring misstänkta för mordet och det är då som de publicistiska svårigheterna börjar. Hur mycket ska/bör media avslöja om de häktades bakgrund?

Aftonbladet väljer att berätta att de häktade tillhör samma religiösa församling. I radioprogrammet sägs att Aftonbladet berättar detaljerat om pojkarnas bakgrund och att den ene pojken har en blogg med extrema åsikter. Jag har försökt hitta denna information på nätet men inte lyckats. I radioprogrammet Medierna försvarar Aftonbladets ansvarige publiceringen av pojkarnas bakgrund med att ”samtliga religiösa samfund har en ansträngd relation till homosexuella” och att tidningen poängterar att det hittills inte framkommit någon koppling mellan de häktade pojkarnas religiösa övertygelse och den mördade mannens sexuella läggning.

Sydsvenskan, som har en lång tradition av försiktighet när det gäller publicering av personuppgifter, väljer att vara mycket restriktiv med det man skriver om de häktade pojkarna.

Kvällsposten berättar att den äldre pojken pojken har en blogg med ”extrema åsikter” men man går inte in på vad dessa extrema åsikter går ut på.

Gaynyhetssajten QX vinklar nyheten till att det skulle kunna vara ett hatbrott mot homosexuella.

Efter att jag lyssnat på programmet bestämde jag mig för att googla på orden “homosexuell”, “mord” och “islam”. En av de första träffarna kom från sidan Politiskt Inkorrekt, som säger sig berätta: “sanningen framförallt”. På denna sida finns förutom namn och födelsedata på pojkarna och en noggrann genomgång av tingsrättens dom också en diskussion om hur media har speglat fallet. En annan sida som jag också fick träff på var Nätverket mot politisk korrekthet som gör ”Ett försök att rädda Sverige genom att informera om verkligheten (till skillnad från vad svensk media gör)”

Dessa sidor är gjorda för att smutskasta personer av utländskt ursprung och man kan bara undra hur många det är som läser dessa sidor. Det är otäckt att oskyldiga riskerar att anklagas på sådana här sidor eftersom de personer som besöker dessa sidor troligtvis är ute efter att hitta motiv till begränsa invandringen till Sverige. I fallet med mordet i Malmö visade det sig tillslut att det var de häktade pojkarna som dödat mannen, men i många fall är det säkert oskyldiga personer vars identitet avslöjas.

Enligt min åsikt bör media vara mycket restriktiv när det gäller att publicera personuppgifter, speciellt när det gäller unga. Även information som kan användas för att skapa motsättningar, så som religiös tillhörighet och sexuell läggning, bör inte publiceras.

När det gäller publiceringen i NWT av bilden på mannen som misstänktes för överfallen på bussarna anser jag att det var det var befogat att publicera bilden. Detta eftersom mannen på bilden identifierats av ett av offren och eftersom det även fanns risk att fler kvinnor skulle bli överfallna. NWTs ansvarige utgivare säger i en ledare ”Att tidningar väljer att publicera bilder på misstänkta gärningsmän i syfte att varna allmänheten eller identifiera misstänkta är på inget sätt unikt.” Källa: http://nwt.se/asikter/ledare/article586613.ece . Efter att en film från bussens övervakningskamera visats i TVs efterlyst fick polisen in tips som ledde till att mannen greps. Han nekade till brott men dömdes av tingsrätten till 1års fängelse eftersom det fanns starka bevis mot honom.

Även om det i vissa ytterst speciella fall kan vara befogat att publicera bilder på misstänkta brottslingar vill jag avslutningsvis påminna om att det är domstolarna och inte media som ska döma brottslingar!

Nyhetsvärdering - Blogguppgift A

Vad är det som gör att vissa händelser blir till stora nyheter, medan andra obemärkt går förbi? Som journalistikstuderande är detta en viktig fråga att reflektera över. Vad är det som styr tidningarnas val av vilka nyheter som presenteras och hur de presenteras?

Enligt Wikipedia är en nyhet en aktuell, intressant händelse. Hur kan det då komma sig att de tre dagstidningar som jag köpte den 16:e februari har valt helt olika händelser som huvudnyhet? De tre tidningarna som jag köpte var: Dagens Nyheter, Expressen och Nya Wermlands-Tidningen.

Här är ett litet test. Vilken tidning hade vilken bild på förstasidan? Tjuvkika inte på svaret!

A - en leende Charlotte Kalla

B - en bekymrad Fredrik Reinfeldt

C - en villa fylld av is

1 - Nya Wermlands-Tidningen

2 - Dagens Nyheter

3 - Expressen

Dagens Nyheters förstasida domineras av en bild på statsminister Fredrik Reinfeldt. Bilden är tagen snett bakifrån och han lutar huvudet i handen. Rubriken lyder: ”Reinfeldts rysare”.Artikeln på två sidor handlar om misstankarna om röstfiffel hos Stockholmsmoderaterna.

Varken Charlotte Kallas guld eller den nedisade villan i Karlstad finns med som nyhet i DN.

På Expressens förstasida kan man se en bild på en Charlotte Kalla. Rubrikerna lyder:

“GULD-EXTRA” “KALLA tvingad göra DOPINGTEST NAKEN” ”OS-kontrollanter letade falsk urinblåsa”. Texten är skriven med stor stil och bilden verkar inte vara så viktig. Inne i tidningen finns 11 sidor med överskriften ”GULD-EXTRA”.

Inne i Expressen finns en ensidig artikel om misstankarna om valfusk inom Moderaterna men ingen notis om den nedisade villan i Karlstad.

Nya Wermlands-Tidningen har som huvudnyhet valt: “Nedisad villa chock för familjen”. Rubriken följs av en liten bild på innertrappan i huset där man kan se hur istappar hänger ner från övervåningen. Artikeln handlar om en familj som kommit hem från semestern och funnit sitt hus totalt nedisat. Ett strömavbrott har troligtvis fått en vattenledning att frysa sönder och sedan har vattnet flödat fritt i huset innan det frusit till is.

NWT låter även en glad Charlotte Kalla finnas med på förstasidan. Inne i tidningen finns ett ensidigt reportage om Kallas guld. Det misstänkta fusket hos Stockholmsmoderaterna blir bara en notis med rubriken ”M anlitar extern fuskutredare”.

3 tidningar som valt 3 helt olika nyheter som huvudnyhet. Om man tittar närmare på vad litteraturen säger om hur tidningar väljer nyheter så kan man i boken Reporter av Björn Häger (2009) läsa om de klassiska kriterierna som redaktioner använder vid nyhetsvärdering.

De 7 kriterierna är:

Vikt

Icke-normalt

Närhet

Konflikt

Elitpersoner

Lättbegripligt

Nytt

Nyheten om Fredrik Reinfeldts bekymmer med misstänkt fusk inom Stockholmsmoderaterna lever upp till de flesta av kriterierna. Att man misstänker fusk inom ett regeringsparti ett valår måste anses som viktigt och icke-normalt. Det är en konflikt som just nu drabbar en elitperson i vår närhet. Att DN väljer denna händelse som huvudnyhet är kanske inte så konstigt. På www.DN.se kan man läsa att tidningen är landets enda rikspridda morgontidning (Jag undrar vad SvD säger om det). Endast 5% av upplagan säljs som lösnummer och i Stockholmsområdet läser mer än 500 000 personer tidningen. Nyheten om moderaterna i Stockholm känns given för DN med tanke på att tidningen har så stor täckning i Stockholm.

Att Expressen toppar med nyheten om Charlotte Kallas OS-guld är inte heller förvånande. Huruvida hennes guld är viktigt eller inte kan diskuteras men en stor del av svenska folket är i alla fall intresserade av OS. Att Kalla är en elitperson råder ingen tvekan om. Det är också lättbegripligt att hon varit snabbast och därmed har vunnit. På www.Expressen.se står att tidningen är en klassisk kvällstidning med huvudintäkter från lösnummerförsäljningen. Det gäller då att trycka på nyheter som den breda massan är intresserad av.

När det gäller Nya Wermlands-Tidingens nyhet om det nedisade huset har jag känslan av att det är en ”burknyhet”, dvs en nyhet som legat på lager och väntat på rätt tillfälle. Vilka kriterier faller då nyheten in under? Den är viktig såtillvida att den ger information till alla husägare om vikten av att ha koll på vattenledningarna vid extrem kyla. Det är också onormalt att en vanlig villa drabbas av en sådan skada. Det är vanligare att fritidshus drabbas. Den drabbade familjen bor i Karlstad, alltså i centrum av tidningens spridningsområde. På www.tidningeniskolan.se kan man läsa att lokalnyheter ofta är unika eftersom lokaltidningar väljer att skriva om händelser i närmiljön. Detta är förklaringen till att händelsen varken fanns med i DN eller Expressen. Jag skulle dock inte bli förvånad om åtminstone Expressen skulle ta upp nyheten med det nedisade huset på nätet med tanke på de fantastiska bilderna av isen i badrummet och köket. Jag letade efter bilderna på www.NWT.se men de fanns tyvärr inte där.

För att försöka göra någon sorts sammanfattning av min analys av de 3 dagstidningarnas huvudnyheter så har jag kommit fram till att alla 3 tidningarna har valt nyheterna utifrån de klassiska nyhetsvärderingskriterierna (Vilket långt och fint ord det blev!). Att det inte blev samma toppnyhet i alla tidningarna beror på flera faktorer vilket man kan läsa om i Bengt Johanssons färska studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner, Vid nyhetsdesken,. Faktorer som påverkar vilka nyheter som publiceras är bland annat om det är en rikstidning eller ej och om tidningen är beroende av lösnummerförsäljning eller ej.

Slutligen vill jag göra en liten reflektion över vilken typ av nyheter som brukar toppa våra tidningar. Hur ofta handlar det inte om olyckor, dödsfall och annan form av elände. Jag vill läsa om positiva och glada nyheter! Tänk om det fanns en tidning med bara goda nyheter- det skulle jag gilla!

/Anna

Hej!

Denna blogg kommer jag att använda under kursen i Journalistik som jag kommer att läsa vid Karlstads Unviversitet under vårterminen.

/Anna